Tystnad. Det enda jag hör är mitt eget hjärta som dunkar och mina fingrar som snabbt knattrar över tangentbordet. Känslan som sakta men säkert bryter sig ut ur mitt bröst är... obeskrivlig. Det är det enda sättet jag kan beskriva den på.

Imorgon är sista dagen på nästan ett år som jag befinner mig i Umeå, min stad. Mitt hem. Klockan 18:45 avgår flyget mot Stockholm. Jag kommer inte att lämna Sverige förrän på Torsdag.

Under det kommande året så kommer mitt hem att vara i ett främmande land långt, långt härifrån. Inte förrän jag har satt min fot på den Amerikanska marken kommer jag att börja tro på det.

Jag har absolut ingen aning om hur mitt år som utbytesstudent kommer att se ut, de enda förberedelserna jag har kunnat göra under min väntan på avfärd är att läsa om andra människors utbytesår och försöka få en bild av hur mitt kommer att bli. Vad jag har kommit fram till? En resa som jag förmodligen aldrig kommer att glömma.

Nej, jag har verkligen inte insett än vad det är jag kommer att göra och vad jag kommer att få vara med om. Kanske kommer det till mig imorgon, när jag lämnar min familj, min släkt och mina älskade vänner här hemma i Sverige. Kanske kommer det när jag sitter på flyget på väg till USA. Kanske kommer det efter ett par veckor i det nya landet, då jag börjar få hemlängtan.